Recension – Musikbeskrivning av Pink Floyds ”Atom Heart Mother” (1970)

Atom Heart Mother är ett 23:51 minuter långt experimentellt orkesterarrangemang som består utav sex sammanhängande teman. Varje tema ger en egen unik tillfredställelse där det bästa från varje tema tas vara på och återkommer genom låten som en helhet. Låten är ett vackert stycke med inslag av bluesiga gitarrer, psykedeliska strukturer och det mäktiga alstret av en orkester. Denna skiva representerar en evolution, en ny cykel i Pink Floyds musik. De har tagit sina psykedeliska idéer och förenat med klassiska instrument som trombon, horn, melotron, bas, fiol, en kör och några diskreta rocktendeser i gitarrsolo och lite trummor.

Låtens första tema är Father’s Stout som är ett myller av förbryllande bastoner i några oroliga sekunder innan blåsinstrumenten vräker in med en stagnerande känsla med tromboner och horn som leder oss in på en spännande resa. Det ryser i kroppen. Hysteriska trumpeter med fanfar sammansmälts ut i ett trippande, harmoniskt samspel av blås som tar oss vidare till den ståtliga temamelodin. Temats pampiga slagkraft gör en stark, mäktig och ett mod skapas. När fanfaren mynnar ut, tar ett motorljud med oss vidare på resan och vi förenas med det pampiga huvudarrangemanget i Breast Milky. Utmynningen sker i ett vackert fiolspel med en blippande orgel i ett glatt men tragiskt stycke. De mäktiga trummornas rytmer skapar ett tempo som får kroppen att ryckas med. Som en vinande fågel svävar bakgrundsljudet och kompletteras av ett gitarrsolo som stagnerar mer och mer explosivt och psykedeliskt. Fanfar, pamp, stålighet och en körs ökande stämma för oss framåt mot det genomgående, enorma, tills lugnet tar över.

Den söta kören i Mother Fore sjunger korta toner som låter hysteriskt brilliant. Musiken tar oss ner för backen och en fin kvinnlig stämma för oss sakta ner till en dröm nära havet, där vi sluts upp med kosmos och kliver in i en ny dimension av ljus. Kören är vacker, så vacker och harmonisk som får en nästan att somna för en sekund. Men höjdpunkten är crescendot med melotron och bas som spelar ledsamt i bakgrunden, mycket fridfullt och känslosamt. Kören förändras efter ett tag efter gitarrsolot och blir mer explosiv och psykedelisk, då den manliga basen kompletterar den kvinnliga stämman i ett lekande samspel. Den underbara melodin på fiol repeteras och expanderar in i hela orkestern och till slut förenas med strängar, horn och kör. Orgeln tar oss iväg på en märkligt avbrytande färd och man börjar känna lugnet igen.

Det känns som att en ny låt börjar i Funky Dung. Elpianos funkiga toner ackompanjeras av den dristade gitarren som gör ett intensivt försök att glänsa och den progressiva rocken spetsar det lunkade pianospelet. Denna del är konstigare i och med att kören återkommer med någon form av skattande och funderingar växer om det mer otäckt eller löjligväckande, ”Ratatika, tsssaa, raba tjaaa”. Carmina Burana associationer skapar skräck och sinnet börjar känna aningens obehag. Förvirringen är nu total. Men då kommer trummorna och nu känns det, att temat är på väg tillbaka. Pampigare än någonsin drar det iväg och flyger upp mot skyn och styrkan, glädjen och modet kommer tillbaka igen. En känsla av rikedom och lycka uppstår. Det pampiga stora stannar upp och glider sakta med vingarna ut och hamnar i en djup dvala. För en sekund tror man att cirkeln är sluten då Pink Floyd åter igen överraskar. Gnisslande ljud och en känsla av stress panorerar hela världsbilden och nu känns en närvaro, som inte funnits där tidigare. Ett skrik, ett eko, som jagar. Ett sjukt psykedeliskt eko skapar yrsel och en viss panikkänsla tar över den fysiska existensen. Något kommer emot, vi störtar. Ligger nu stendöd på marken. Plötsligt väcks vi av en fin melodi, ett igenkännande sorl av toner och fioler. Sakta vaknar sinnet till liv och nu känns det. Temat. Temat är här igen och ger kraft.

Det pampiga temat är tillbaka i Mind Your Throats Please. En otroligt konstig sektion följer med unika syntar, melotron och keyboard spel av Rick Wright. Lugnet i gitarren och trummorna går över till en sorglig melodi och det kaotiska slirandet återgår till en blandning av ångest och bitvis förväntan för något. Körernas stärkande eko med draghjälp från det pampiga temat i Remergence kämpar och drar fram igenom dunklet och visar rätt väg igen. Fiolens stämma skuttar vacker över orkestern där det sista trumspelet totalgör låtens slutliga klimax tillsammans med ett perfekt pampigt slut.

Atom Heart Mother är mer ett verk än en låt. Inte bara strukturen förändras, utan även sinnesstämningen. Den går från rädd till glad och det hela modifieras med körens ovanliga sångsätt i en värld av atmosfäriska och experimentella passager. Detta är en älska-hata situation och stycket måste höras för att skapa sig en egen uppfattning. Jag kan se detta stycke spelas på en grön klippa vid havet av en symfoniorkester, på mitt framtida bröllop, då vore lyckan total. Atom Heart Mother är ett praktexempel på 70-talets progressiva rock och är den mest konstnärliga platta Pink Floyd har gjort. Därför förtjänar den en hedersplats i denna genres historia.