...cosmoscatten...: januari 2007

Ja då blev man till slut 30 år (den 9:e januari). Nu tillhör jag ”den andra sidan” säger de som vet. Det känns spännande. Att vara på den andra sidan, som inte jättemånga som jag känner befinner sig på. Det känns ju som ett privilegium plötsligt. Jag har inte haft någon 30-årskris de senaste dagarna, i så fall har jag haft kris de senaste åren - väl förberedd alltså. Mitt liv som 30-åring kanske ser lite mer ut som en 20-årings ibland bara. Jag bor på en luftmadrass, inneboende i ett kollektiv, jag har tills nu jobbat på vikariat, jag är singel och jag har inga barn, inget huslån, inget körkort, inget sparkapital (däremot en hög summa CSN lån). Jag springer ute på klubbar, pubar och spelningar var och varannan dag. Är det livet för en 30-åring år 2007? Jag pratade med min mor om att fylla 30. Hon fyllde 30 år 1976 (ett år innan jag föddes). Så här såg hennes liv ut då: Hon och pappa hade varit gifta i 6 år, med en son på 5 år (min storebror), de bodde i en hyresrätts-trea i Helenelund/Sollentuna och hade båda fast jobb inom kommunen, en bil. Jag frågade om mamma hade 30-årskris? Hon skrattade och sa ”nääää” sånt hade jag inte tid med. Hon menade att hon inte kände sig mer gammal för att hon fyllde 30 och att hon inte ens minns att hon firade sin födelsedag. Men hon menar att idag är man som 30-åring mycket yngre än man var då. Det stämmer ju.

I Fredrik Lindströms nya program ”världens modernaste land” berättade han att i Sverige bor 40 % i singelhushåll, och i Stockholm är det hela 60 % vilket gör Stockholm till världens singeltätaste stad. 53 % säger in en enkät att de känner sig ensamma. Vad håller vi på med? Hur blev det så här? Varför lockar inte kärnfamiljen längre? Tror man att gräset är grönare på andra sidan? Vill vi inte stadga oss? Jag vet att jag vill, men jag är rädd. Rädd för förändringar, rädd för att det bara ska förstöra så mycket annat som man har. Rädd för att det ska gå åt pipan en vacker dag. Rädd för att bli sårad. Man känner ju sig inte ens vuxen, och i detta samhälle blir det ju inte enklare när ingen får bostad och fast jobb längre, när alla pluggar sjuhundraelva år på högskola och ska hinna med en karriär innan man skaffar barn, och man kan nätdejta 100 stycken i månaden om man vill. Val, val, val, lyckas, lyckas, lyckas, status, status, status, måste ha. Det är inte lätt, det tar längre tid att växa upp idag. När Mamma var som jag hade hon en 5-årig son och jag skulle bli till samma år. Kände hon sig vuxen? Det gjorde hon förmodligen. Det var ju så på den tiden. Bli Mamma vid 24 års ålder var fullkomligt normalt. Idag ligger medelåldern på 31 år eller nåt. Ibland så undrar jag om det inte var bättre på 60-talet. Allting var bättre på 60-talet. Då valen var färre, då man var nöjd med mindre. Undra om det var så.

Vad är det vi ska hinna med innan vi blir vuxna då? Resa? Göra karriär? Finna oss själva? Leka av oss? Festa? Nä, detta är ju saker som pågår hela livet, inte bara till en viss ålder. Jag kommer alltid att resa, göra karriär, finna mig själv och aldrig leka av mig och definitivt festa. För om man slutar med allt det, så är ju livet mer eller mindre slut. Varför ska man, barn, villa och Volvo vara tråkigt för? Jag gillar att vara omgiven av människor så varför inte? Man får ju så mycket mer att roa sig med dessutom. Och barn är ju inget hinder, jag ser det som en resurs i framtiden. Någon som kan hjälpa en med jobbiga saker när de växer upp. Någon att prata med när de växer upp. Kan man inte föda ut färdiga tonåringar? Hehe. Ärligt talat så är jag inte rädd för det kommande helt och hållet. Någon sa, det är mellan 30 och 40 som det händer mest saker i ens liv, det går inte att jämföra med perioden mellan 20 och 30. Man får väl hoppas att det är så då. Jag hoppas bara att alla andra också vågar sluta vara rädda och faktiskt satsar på tvåsamheten, och till slut kanske tresamheten och ser det hela som ett äventyr och inte ett öde. Det blir ju trots allt vad man gör det till. Då tror jag vi skulle känna oss mindre ensamma. Jag tror att alla vill egentligen. Kan vi inte ge varandra en chans?